Det var svart ute. Människor låg i snödrivorna. Isblock föll från himlen, exploderandes mot den stumma asfalten. Kylan i luften gjorde nästan ont mot huden där jag gick, försiktigt, för att inte bli en av de i snödrivorna, en märkt med blåmärken på låren och omskakade psyken. Blicken stadigt fäst mot hustaken, för att vakna imorgon som en person, inte en löpsedel; "Ung formgivare spetsad av istapp på väg till jobbet.", "Lär dig skotta ditt tak du också!", "Björn Ranelid gråter i direktsändning: Döden skrämmer mig."
Jag har börjat springa, det går aningen lättare än att promenera i halkan. Av någon anledning har jag ställt in mig på att risken minskar, då fötterna bara rör vid marken under en så kort stund vid varje avstamp. Det är kanske själva inställningen som minskar risken? Brukar ju vara så.
Till själva nyheten:
Vi har fått den stora äran att plocka fram design för Läxcoach, en fantastisk satsning inom Uppsala Kommun där kompetenta människor hjälper ungdomar med matteproblem via msn, på kvällar och helger. Det ska bli superspännande och vi har precis satt tänderna i projektet!
Inlägg
